polkagrisen.webblogg.se

Leukemi, lekterapi, cytostatika, hjärntumör, strålbehandling, kirurgi, barnonkologiska centrum... projektarbete, projektarbete och ännu mer projektarbete. Det känns som det enda jag gör nu för tiden. Hela tiden den där deadlinen i huvudet, hela tiden pressen på sig. Vi måste få ett grymt bra resultat nu när tryckeriet har valt att sponsra oss med så mycket. Nu när så många har valt att öppna sig för oss, och när vi fått så otroligt mycket positiv respons. Vi måste göra det bra, för deras skull!

 

Det tar grymt mycket tid och energi, men ger också så otroligt mycket tillbaka! Utveckling, glädje, perspektiv på livet och en hel massa andra känslor. För nu vet jag det. Det vi gör är faktiskt meningsfullt!

 

Ofta undrar jag varför det är så svårt att vara stark. Att vara ärlig och verkligen stå för sig själv och den man är. Att erkänna både sina svagheter, men också sina starka egenskaper. Det där som jag är bra på. Det som är så svårt att se. 

 

Det känns som att vi blivit inpräntade det hela livet. Tro inte att du är något. Tro inte att du är speciell, att du är annorlunda. Tro aldrig att du själv är bra, för du är precis likadan som alla vi andra. Typ. Det gör mig så irriterad. Ändå vet jag att jag är en av dem som gått på det mest av allt. Inte värd något. Inte värd att leva, att vara glad, att skratta, att lyssna på musik, att trivas. Nej, inte värd någonting. 

 

Jag är fortfarande så säker på det. Skäms ibland av att skratta, sånt är ju inte för mig. Av att vara glad. Av att prioritera mågonting som jag mår bra av framför något som ger mig ångest. Jag förtjänar ju ångesten. Försöker gång på gång intala mig att jag också har rätt att må bra, och en vacker dag kanske jag kan tro på det. På riktigt. Eller i allafall sluta förakta mig själv för att jag skrattar och är glad. 

 

"Hon har legat vid poolen på Bangkok Hilton i flera dagar och funderat. Inte på vilken sandstrand hon och hennes familj ska spendera de kommande veckorna, utan på vad det är för fel på henne som måste tänka efter varje gång innan hon ska le."

 

De senaste dagarna har varit både intensiva och avslappnande, vilket minst sagt är en underbar kombination. Under min lediga fredag sov jag längre än vanligt, övningskörde i "fel" bil, hittade en bok jag letat efter riktigt länge, firade finaste femtonåringen och myste med bad i badtunna och en massa bastu. Kan en fredagskväll bli mer avslappnande?

Resten av helgen har försvunnit snabbt som bara den. Lite jobb, bus med en vild liten kisse, gosigaste klänningen, lite tyska, promenad med pappis, middag med farmor, träning på gymmet och en hel massa flum. En sån där skön helg, med lagom av allt. Tid att tänka, men inte för mycket...

 

Intalar ständigt mig själv att jag måste vara stark. Leva livet på det sättet jag vill leva. Inte låta rädslan ta över. Inte låta mörkret invadera mig. Det är jag som bestämmer, ingen annan har rätt att förstöra mitt liv än jag själv. Den makten är påfrestande. Vetskapen om att det bara är jag själv som kan sabba allt jag lyckats bygga upp skrämmer mig. Jag har gått långt, bra mycket bättre än jag någonsin förväntat mig. Det är bara jag själv som kan välja att riva ner allt. Jag som kan förstöra. 

 

Jag har ju bestämt mig. Jag ska aldrig mer förstöra för mig själv. Aldrig mer bryta ner mig själv i småbitar som jag alldeles själv måste limma ihop. Ingen mer än jag vet ju var pusselbitarna ska sitta. Om ens jag vet. För varje gång bildas en ny människa. Jag vill ju vara den jag är. Eller kanske den jag har varit. Jag vet inte vem jag är längre. Vet inte hur jag ska vara. Vet dock vem jag vill vara. Det är dit jag ska nå nu. 

 

 

Firar in helgen redan idag med långpromenad med fina vännen och massor av sång och flum. Så otroligt värt. Passar dessutom på att koka fudge till födelsedagsbarnet jag ska till imorgon, och jobbar på med projektarbetet. Konstigt nog känns det så mycket mer okej att plugga om man vet att man är ledig dagen efter...

 

 

Mina dagar har innehållit ovanligt mycket på senaste tiden...

I helgen var det gymnasiemässa, jag fick mitt hjärta krossat, var på underbar konsert med fina vännernas kör, hade deppkväll med två andra finisar, tränade, fikade med mormor, morfar och farmor, och tog det allmänt lugnt. 

Annars i veckan har jag fått tillbaka kemiprovet, jobbat som bara den med projektarbetet, och just nu känns det som att allt vårt slit kommer löna sig, jobbat med servering och matfixning, gosat bebis, haft körlektion, gått på långpromenix med fina vännen, myst med mina körtjejer och töntfotat på toan, bakat bullar och ätit risgrynsgröt till kvällis. Ganska fint faktiskt. 

 

Jag känner mer och mer att jag verkligen älskar att ha massa saker att göra, just för att jag inte kan tänka just då. Inte tänka på allt jobbigt. Allt mörkt. Blundar och väntar tills jag kollapsar istället. Skjuter undan alla problem. Gömmer mig. Glömmer. Tror jag. Inser att verkligheten inte är som jag vill ha den, men tvingas leva i den ändå. Och går vidare. För det är mitt enda alternativ. 

Sitter just nu i min säng och lyssnar på musik som får mig att börja gråta, av sorg, glädje, och jag vet inte vad. Förstärker mina känslor, får det att göra så otroligt ont. Riktigt skär i mig. Gör både fysiskt och psykiskt ont på samma gång. Jag hade glömt bort den här känslan, var så länge sedan sist. 

 

Upptäcker så många känslor jag totalt förträngt. Försvarsmekanism bortträngning. Ångesten som uppstår. Vetskapen om vad jag har förlorat, vad jag gått miste om och vad jag kunde ha haft. Träffade honom, som jag inte sett på så många månader. Glömt bort vad jag har känt, sett det som en vän, men igår slog allt över mig, tillsammans med ångest och sorg. Ledsen över allt jag missat, glad över vad jag varit med om. Överumplad. Tillplattad. Desperat. Varför var jag tvungen att träffa honom igen? Kunde det inte ha varit bra som det är? Ett minne om en fin vän, såsom jag byggt upp det. Såsom jag ville ha det nu, när jag insett att jag var för dålig för att få någonting mer. Hade för höga murar. Han kom för ett år sedan, började riva och hacka, men jag lyckades bygga upp dem igen. Var för rädd för livet. Igår fick han dem nästan att rivas av sig själva. Att bara smälta undan, nästan försvinna. Saknaden. Längtan. Kramen. Sådär perfekt, varm, trygg och underbar. 

 

Nu sitter jag här med för många frågor. Kommer vi någonsin ses igen? Var det ett farväl för alltid, eller bara ett hejdå vi ses? Ensam? Hur går man vidare, nu när min bild har förstörts? Var är jag nu? Varför? Ställer mig samma fråga hela tiden. Varför dök han upp och förstörde det jag byggt upp nu? Rörde om i mina känslor, och väckte det läskiga till liv. Det underbara. Vet inte hur jag ska ta det, hur jag ska gå vidare. Önskar bara att jag inte tänkte så himla mycket...

 

Firar in helgen med stavgångspromenad med fina Amanda, bulgur med laxsås, finaste klänningen, typ hundra sidor att läsa om projektarbetet och nya numret av Elle. Toppentuppen säger jag bara! 

 

Det är bara så galet mycket just nu. Projektarbete som ska fixas och kontakter som ska knytas, en hel massa spanska till två prov på samma dag, ett matteprov som jag knappast känner mig redo för, religionsdiskussion och redovisning, kemi/biologiprov, tyskaläxa, och allt inom loppet av bara några få dagar. Jag vet inte hur jag ska hinna, orka, och motivera mig till något. Vet inte alls hur jag ska klara av de här dagarna, vet bara hur knäckt jag kommer att bli om något inte går riktigt som jag har tänkt mig det. Vet hur mycket jag kommer vilja dö just då, vet mycket väl vilket alternativ jag kan välja att ta till. Vet att jag inte får... 

 

Jag är bara så grymt lycklig just nu. Och då menar jag för en gångs skull lycklig, i ordets rätta bemärkelse. Sådär så att jag bara vill hoppa runt och skrika att jag älskar världen. För just nu gör jag verkligen det!

Jag och fina vännen har nämligen fått reda på att vi kommer bli sponsrade med tryckning av 1000 böcker till vårt projektarbete om barncancer. 1000 böcker, sponsrade! Fattar ni hur grymt mycket det verklige är. 1000 st. Jag kan verkligen inte förstå hur detta ens kan vara möjligt. Mer än vad vi någonsin hade vågat hoppas på. Nu kanske det kan bli möjligt för oss, att låta barncancerdrabbades röster bli hörda, eller iallafall visa vad det är som finns. Vad det är som tar så många liv, och vad som kan göras, för att få allt att bli bättre. Så här glad som jag är just nu har jag inte varit på flera år. Nu snackar vi verklig lycka, inte den där falska, som kommer när jag gjort mer fel än rätt, utan den där äkta. Den som får mig att må bra. 

 

Utöver det har jag fått hem tre nya bebisar, att älska och vårda, varit på ett lite för enkelt pumppass, och ätit allbrains med fil till kvällis. Och jag fortsätter att vara så otroligt lycklig. Dessutom är det exakt fyra veckor till min födelsedag, och två månader tills julkalendern börjar. Just nu älskar jag liksom livet!