För du var solskenet och jag var ensam
Sitter just nu i min säng och lyssnar på musik som får mig att börja gråta, av sorg, glädje, och jag vet inte vad. Förstärker mina känslor, får det att göra så otroligt ont. Riktigt skär i mig. Gör både fysiskt och psykiskt ont på samma gång. Jag hade glömt bort den här känslan, var så länge sedan sist.
Upptäcker så många känslor jag totalt förträngt. Försvarsmekanism bortträngning. Ångesten som uppstår. Vetskapen om vad jag har förlorat, vad jag gått miste om och vad jag kunde ha haft. Träffade honom, som jag inte sett på så många månader. Glömt bort vad jag har känt, sett det som en vän, men igår slog allt över mig, tillsammans med ångest och sorg. Ledsen över allt jag missat, glad över vad jag varit med om. Överumplad. Tillplattad. Desperat. Varför var jag tvungen att träffa honom igen? Kunde det inte ha varit bra som det är? Ett minne om en fin vän, såsom jag byggt upp det. Såsom jag ville ha det nu, när jag insett att jag var för dålig för att få någonting mer. Hade för höga murar. Han kom för ett år sedan, började riva och hacka, men jag lyckades bygga upp dem igen. Var för rädd för livet. Igår fick han dem nästan att rivas av sig själva. Att bara smälta undan, nästan försvinna. Saknaden. Längtan. Kramen. Sådär perfekt, varm, trygg och underbar.
Nu sitter jag här med för många frågor. Kommer vi någonsin ses igen? Var det ett farväl för alltid, eller bara ett hejdå vi ses? Ensam? Hur går man vidare, nu när min bild har förstörts? Var är jag nu? Varför? Ställer mig samma fråga hela tiden. Varför dök han upp och förstörde det jag byggt upp nu? Rörde om i mina känslor, och väckte det läskiga till liv. Det underbara. Vet inte hur jag ska ta det, hur jag ska gå vidare. Önskar bara att jag inte tänkte så himla mycket...
Kommentarer
