Smärtan
Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår,
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup,
lyckan är fältet som sover i middagens glöd
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar,
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting...
Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar.
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon.
Smärtan ger oss allt vad vi behöva -
hon ger oss nycklarna till dödens rike,
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka.
Smärtan döper barnen och vakar med modern
och smider alla de gyllene bröllopsringarna.
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna,
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade...
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar?
Jag vet ej mer.
Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar,
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma,
hon ger den enda kyssen som är verklig.
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken,
hon ger oss alla livets högsta vinster:
kärlek, ensamhet och dödens ansikte.
Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.
Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår,
lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup,
lyckan är fältet som sover i middagens glöd
eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar,
lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting...
Känner du smärtan? Hon är stark och stor med hemligt knutna nävar.
Känner du smärtan? Hon är hoppfullt leende med förgråtna ögon.
Smärtan ger oss allt vad vi behöva -
hon ger oss nycklarna till dödens rike,
hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka.
Smärtan döper barnen och vakar med modern
och smider alla de gyllene bröllopsringarna.
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna,
hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,
hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade...
Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar?
Jag vet ej mer.
Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar,
hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma,
hon ger den enda kyssen som är verklig.
Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken,
hon ger oss alla livets högsta vinster:
kärlek, ensamhet och dödens ansikte.
Edith Södergran
Jag tror vi ljög fast vi sa att det var sant
Just nu sitter jag framför datorn tillsammans med en smoothie och försöker ta tag i mitt liv. Ta tag i allt skolarbete som bara samlats på hög. Allt det där som jag inte vet hur jag ska orka med. Hur ska jag lyckas? Kommer jag någonsin att nå upp till mina egna mål?
Som ni säkert förstått håller mitt projektarbete på att döda mig, dels av stress och dels av press. Jag blir galet trött på allt, hatar det, stressar upp mig själv mer och mer hela tiden och orkar helt enkelt inte mer. Deadline för oss att skicka in boken till tryckeriet är på måndag, så nu är det egentligen bara några få dagar kvar fylld av denna känsla. Efter det kanske jag kan pusta ut lite. Ta mig tid att andas tre djupa andetag innan jag fortsätter med allt annat, såsom biologiprov, matteprov, teoriprov, uppkörning, tyskaläxor och fysikprov. Allt samlas på hög och just nu har jag två biologiuppgifter som ska lämnas in i morgon. Som sagt, jag måste verkligen ta tag i mitt liv.
Som en månblomma
De här orden är till alla oss svaga. Alla vi som vissa dagar inte vågar gå upp ur sängen för att vi är så rädda att göra oss själva eller andra illa. I livet. I verkligheten.
Till alla oss som i ren självbevarelsedrift - för att garantera oss mot lyckan som vi är så rädda för - hugger oss genom vardagen med vassa knivar. Ofta, för det mesta, vågar vi rädda, vi med knivarna, inte hugga där det borde huggas och i ren desperation hugger vi istället där vi kommer åt.
Det vill säga på oss själva.
Några av oss har riktigt vassa knivar och de hugger inte så länge. De försvinner av förklarliga själ ganska fort.
Andra har mindre vassa knivar. Men vi hugger desto oftare.
Bara inledningen fängslar mig, träffar rätt på första försöket, och får mig att vilja läsa mer. Så klockren. Så grym. Så sorgligt sann. Jag blir imponerad av sättet att skriva, av orden, som egentligen är enkla, men visar på det ondaste av allt. På vårt eget beteende. En bok som jag utan tvekan måste fortsätta läsa.
Han grät som ett barn
Om jag bara kunde acceptera att perfektionen jag söker inte existerar skulle mitt liv bli så mycket enklare. Att acceptera att alla känner sig lite misslyckade ibland, och att supermänniskor inte existerar. Innerst inne vet jag det. Att alla har olika egenskaper, olika gener. Att alla är bra på något men ingen är bra på allt. Ändå vill jag inte se andras fel och brister, klagar kanske lite på dem inför andra, men egentligen blundar jag för dem, och riktar istället blicken mot mig själv, som en strålkastare. Varenda misstag jag gjort förstoras, alla saker jag inte är tillräckligt bra på plågar mig. Alla mina tankar förstör. Tar mer än de ger.
Tider man minns är alltid förlorade
Att kolla igenom datorn efter gamla bilder är alltid lika spännande. Bilder som blivit, utan att veta varför. Bilder som är fula, och andra som är fina. Bilder jag älskar, hatar och vill uppleva igen. Så mycket minnen. Så många tankar. Så mycket hat bakom många utav dem. Självhat, men också hat mot hela världen. Så mycket lycka bakom andra, som den här.
En försommarkväll fylld av njutning. Glädje och frihet. Jag blir alldeles nostalgisk när jag tänker tillbaka. Känner alla känslor en gång till. Upplever allt igen. Går igenom minnena i huvudet och väljer att sudda ut det som får mig att må dåligt. För när jag ser den här bilden vill jag bara må bra.
Framtiden är det enda vi kan påverka
Man kan glömma tider som flytt men aldrig ta bort dem.
Det finns ingen mening med att ångra, det är omöjligt att påverka det som skett nu ändå. Att ställa saker till rätta igen är möjligt, men ingenting kan någonsin bli som det varit förut. Aldrig någonsin. Saker händer hela tiden. Förändras. Blir annorlunda. Nytt. Kanske bättre. Kanske sämre. Vem vet det innan det som ska ske har skett?
I efterhand är det lätt att se tillbaka. Ångra och vilja radera. Det går inte. Att förlåta antingen sig själv, eller andra är det enda som går att göra. Att acceptera. Att försöka göra bättre i fortsättningen. Att satsa på att njuta och leva, istället för att fortsätta skada sig själv. För det finns ett för alla. Ett liv alltså...
