polkagrisen.webblogg.se

Har spenderat några fina dagar med familjen ute i skärgården elva mil bort. Njutit, badat, solat, shoppat, promenerat och funderat en hel del. Invigt mina nya easytones också, och jag kan minst sagt säga att jag gillar dem. Jag kanske till och med ska dra det så långt att säga att jag älskar dem. Så sköna är de.

Dagarna har spenderats på en sandig eller klippig strand, i skogen, vid hallonbuskarna, eller inne i staden, och kvällarna har tillbringats ute, i närheten av en grill och med en vacker solnedgång. Alla kvällar förutom sista, just när jag bestämde mig för att fota lite. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag måste bara tipsa er om det bästaste melliset ever, helt enkelt sååå gott! 

 

 

Arlas milda citronyoghurt, tillsammans med frysta hallon, ekologisk müsli och mitt klassiska söderté. Godare blir det inte. 

 

 

 

Att kolla igenom datorn efter gamla bilder är alltid lika spännande. Bilder som blivit, utan att veta varför. Bilder som är fula, och andra som är fina. Bilder jag älskar, hatar och vill uppleva igen. Så mycket minnen. Så många tankar. Så mycket hat bakom många utav dem. Självhat, men också hat mot hela världen. Så mycket lycka bakom andra, som den här. 

 

 

En försommarkväll fylld av njutning. Glädje och frihet. Jag blir alldeles nostalgisk när jag tänker tillbaka. Känner alla känslor en gång till. Upplever allt igen. Går igenom minnena i huvudet och väljer att sudda ut det som får mig att må dåligt. För när jag ser den här bilden vill jag bara må bra. 

Man kan glömma tider som flytt men aldrig ta bort dem.

Det finns ingen mening med att ångra, det är omöjligt att påverka det som skett nu ändå. Att ställa saker till rätta igen är möjligt, men ingenting kan någonsin bli som det varit förut. Aldrig någonsin. Saker händer hela tiden. Förändras. Blir annorlunda. Nytt. Kanske bättre. Kanske sämre. Vem vet det innan det som ska ske har skett?

 

I efterhand är det lätt att se tillbaka. Ångra och vilja radera. Det går inte. Att förlåta antingen sig själv, eller andra är det enda som går att göra. Att acceptera. Att försöka göra bättre i fortsättningen. Att satsa på att njuta och leva, istället för att fortsätta skada sig själv. För det finns ett för alla. Ett liv alltså...

 

Marknad, ösregn, lite sol här och där, festivallera och en hel massa människor överallt. Så spenderades hela min förmiddag. Strosade runt och tittade, konstaterade att i stort sett allting bara var helt onödigt skräp, smakade två brända mandlar (!!!) och träffade en av de finaste vännerna och hennes familj. Ganska mysigt helt enkelt!

 

Efter det väntade tacorester till lunch, lite städning, fixning och trixning, en liten cykeltur och ytterliggare lite mat, innan soffan, datorn och päronen fick göra mig sällskap. Prat med finfina vänner förgyllde det hela extra mycket. Jag hittade några söta bilder på min syster också, från förra våren när vi plockade vitsippor. Så sjukt mycket minnen och tankar som kommer tillbaka, och jag försöker att inte fastna. Att inte älta, jag ska gå vidare och hitta nya vägar. Vägar som leder mot något ljusare. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag avslutade min vecka, som faktiskt varit helt okej, med en toppenkväll. En kväll fylld med muffinsbak, finfina vänner, massor av prat om liv, framtid, ödet, hopp och drömmar. Om chanser, Håkan Hellströms möjligheter att frälsa tonårshjärtan, och om tryggheten hemma. Tryggheten som kommer försvinna om bara något år. Det som är självklart men som någon gång måste ta slut. Frågan är när?

Om förvirrade tonårstjejer och killar som går vilse på snåriga stigar, och om vägar mot ljus. Om tankar och trubbel, och varför vi slösar bort de där bästa åren av vårt liv på att grubbla och analysera. Bryta ner allt logiskt i mikroskopiskt små bitar och bygga ihop dem på nytt, men glömma bort tre viktiga pusselbitarna. Tron på lögner och om brustna förhoppningar. Men också om glädje och lycka, om känslan av att älska någon sådär starkt att man är beredd att göra allt, bara personen i fråga mår bra, och om verkligheten, som någon gång kommer bli alldeles klar. 

 

En liten smutt vin smakades också, för sakens skull (bra jobbat säger jag bara), och en middag bestående av tacos avnjöts. Ibland är det liksom okej att verkligen trivas med livet, såsom en regnig sommarkväll tillsammans med finaste. Ändå saknar jag dem jag inte har här så otroligt mycket, livet är så fruktansvärt tomt utan dem vid min sida, hela hela tiden...