polkagrisen.webblogg.se

 

 

Känner mig sådär väldans mycket mer vuxen idag, när jag sitter med en alldeles egen bankdosa framför mig och ska försöka mig på att betala in en räkning. Lättare sagt en gjort liksom. Det känns både helt underbart skönt, men också lite obehagligt, att det är jag som är vuxen på riktigt nu. JAG ska kunna ta ansvar över allt jag gör, JAG får göra i stort sett allting nu. Jag räknas inte längre till barnens värld, vilket både känns sorgligt och underbart... 

Jag ställer mig ofta framför spegeln, tittar på mig själv. Att titta, var kanske lite dåligt beskrivet, med tanke på att jag verkligen granskar mig själv, för att upptäcka alla mina fel och brister. Det brukar emellertid inte ta så lång tid att börja hitta fel, det svåraste är ju att sluta. Jag kan klanka ner på min kropp precis hur mycket som helst. Jag hittar fel efter fel, och jag vet vad jag bör göra för att åtgärda flera av felen. Det är enkelt. Jag har gjort det förut, och jag vill göra det igen. Tror jag iallafall. 

 

Egentligen vet jag ju att jag bara har en väg att gå, ifall jag vill fortsätta leva och utvecklas, skratta och lära. Om jag vill ha ett liv, finns ju bara det där enda alternativet. Det som jag allra helst vill göra, blir totalt uteslutet i det läget. Ändå är det så svårt att acceptera. Jag kämpar varenda dag mot två viljor. Den ena är min egen, som inte riktigt vet vad den vill. Samtidigt som jag vill kunna le när jag ser mig i spegeln, le och vara nöjd över min kropp, så vill jag kunna skratta och njuta av livet. Jag önskar att jag kunde förstå att jag kan göra båda. Att jag faktiskt inte är riktigt sådär vidrig och ful, som jag ser mig själv. Att jag kan vara trevlig ändå. Att jag får ha roligt, oavsett hur jag ser ut. Den andra delen av mig, den så kallade onda sidan, den mörka demonen, skrattar rått när den ser mig. Hånar mig öppet, och ifrågasätter mina handlingar varenda dag. Hur skulle jag kunna bli något, om jag fortsätter leva som jag lever nu? Det där misslyckade livet. Hur ska jag någonsin förtjäna att skratta, så länge jag ser ut som jag gör? Det är ju uppenbart att bara perfekta personer förtjänar det. Aldrig jag. Aldrig någonsin, inte så länge jag inte lyder demonens vilja. 

 

Hela tiden hamnar jag i kläm. Vilket liv är det egentligen jag vill leva? Vad är det jag vill uppnå? Finns det någon mening med min existens, eller är jag bara utfylllnad i ett överbefolkat universum? Det är frågor jag ställer mig själv varje dag. Är det någon mening med att jag kämpar på med mig själv och min självkänsla? Mitt självförtroende? Kommer jag någonsin känna mig nöjd, hur långt jag än går, åt något av de båda hållen?

 

Jag tror att jag står vid ett vägskäl just nu. Antingen måste jag börja leva på riktigt, och ta tag i allt det där jag skjutit framför mig så länge, eller kan jag lika gärna ge upp. Här och nu. Jag har lärt mig det, livet väntar inte, även om jag lever i min lilla bubbla. Det går inte att komma ifatt, men det går att minska avståndet genom att inte bidra till mer förlorad tid. Tiden mellan den jag var förut, och den jag är nu. Det är dags att välja nu. Det är dags att våga. 

 

 

Halkan, eller risktvåan som den med ett finare ord kallas, var det som stod på programmet idag, och jag kan ju minst sagt säga att jag blev positivt överaskad. Det var ju verkligen roligt! Jag menar, sladda med bilen, köra alldeles för snabbt i "halt" väglag, och bara testa, får man ju inte göra varje dag direkt. 

 

Annars har dagen fyllts av plugg, projektarbetsångest, prat med fina Maja, och en massa träningsvärk efter ett pumppass med ökade vikter häromdagen. Det ska ju kännas att man lever, sägs det. 

 

Jag håller på att stressa ihjäl just nu. Är stressad som bara den, hela tiden. Projektarbetet suger all kraft ur mig, särskilt med tanke på deadlinen om mindre än två veckor. Åh, jag blir fullständigt galen. 

Jag förstör dessutom så mycket för så många andra när jag är såhär stressad. Jag blir arg när jag inte bör bli arg, är ledsen, tar tillbaka mitt dåliga beteende som jag ständigt kämpar mot, och fastnar i en ond fälla. Just nu längtar jag bara tills den här tiden är slut, över och förbi. När jag kan slappna av lite mer igen, även att jag vet att det övriga livet lära ha kommit i fatt tills dess. Det går inte att leva i en bubbla och bearbeta ett problem i taget, det har jag lärt mig. Istället ska allt behandlas på en och samma gång, i ett enda virrvarr. 

Men jag kämpar, för det finns inga alternativ, trots att jag mer än ofta vill ta tillbaka mitt destruktiva beteende och bara fastna. För att det är tryggheten. Men innerst inne vet jag, dit vill jag aldrig tillbaka. 

 

Leukemi, lekterapi, cytostatika, hjärntumör, strålbehandling, kirurgi, barnonkologiska centrum... projektarbete, projektarbete och ännu mer projektarbete. Det känns som det enda jag gör nu för tiden. Hela tiden den där deadlinen i huvudet, hela tiden pressen på sig. Vi måste få ett grymt bra resultat nu när tryckeriet har valt att sponsra oss med så mycket. Nu när så många har valt att öppna sig för oss, och när vi fått så otroligt mycket positiv respons. Vi måste göra det bra, för deras skull!

 

Det tar grymt mycket tid och energi, men ger också så otroligt mycket tillbaka! Utveckling, glädje, perspektiv på livet och en hel massa andra känslor. För nu vet jag det. Det vi gör är faktiskt meningsfullt!

 

Ofta undrar jag varför det är så svårt att vara stark. Att vara ärlig och verkligen stå för sig själv och den man är. Att erkänna både sina svagheter, men också sina starka egenskaper. Det där som jag är bra på. Det som är så svårt att se. 

 

Det känns som att vi blivit inpräntade det hela livet. Tro inte att du är något. Tro inte att du är speciell, att du är annorlunda. Tro aldrig att du själv är bra, för du är precis likadan som alla vi andra. Typ. Det gör mig så irriterad. Ändå vet jag att jag är en av dem som gått på det mest av allt. Inte värd något. Inte värd att leva, att vara glad, att skratta, att lyssna på musik, att trivas. Nej, inte värd någonting. 

 

Jag är fortfarande så säker på det. Skäms ibland av att skratta, sånt är ju inte för mig. Av att vara glad. Av att prioritera mågonting som jag mår bra av framför något som ger mig ångest. Jag förtjänar ju ångesten. Försöker gång på gång intala mig att jag också har rätt att må bra, och en vacker dag kanske jag kan tro på det. På riktigt. Eller i allafall sluta förakta mig själv för att jag skrattar och är glad. 

 

"Hon har legat vid poolen på Bangkok Hilton i flera dagar och funderat. Inte på vilken sandstrand hon och hennes familj ska spendera de kommande veckorna, utan på vad det är för fel på henne som måste tänka efter varje gång innan hon ska le."

 

De senaste dagarna har varit både intensiva och avslappnande, vilket minst sagt är en underbar kombination. Under min lediga fredag sov jag längre än vanligt, övningskörde i "fel" bil, hittade en bok jag letat efter riktigt länge, firade finaste femtonåringen och myste med bad i badtunna och en massa bastu. Kan en fredagskväll bli mer avslappnande?

Resten av helgen har försvunnit snabbt som bara den. Lite jobb, bus med en vild liten kisse, gosigaste klänningen, lite tyska, promenad med pappis, middag med farmor, träning på gymmet och en hel massa flum. En sån där skön helg, med lagom av allt. Tid att tänka, men inte för mycket...

 

Intalar ständigt mig själv att jag måste vara stark. Leva livet på det sättet jag vill leva. Inte låta rädslan ta över. Inte låta mörkret invadera mig. Det är jag som bestämmer, ingen annan har rätt att förstöra mitt liv än jag själv. Den makten är påfrestande. Vetskapen om att det bara är jag själv som kan sabba allt jag lyckats bygga upp skrämmer mig. Jag har gått långt, bra mycket bättre än jag någonsin förväntat mig. Det är bara jag själv som kan välja att riva ner allt. Jag som kan förstöra. 

 

Jag har ju bestämt mig. Jag ska aldrig mer förstöra för mig själv. Aldrig mer bryta ner mig själv i småbitar som jag alldeles själv måste limma ihop. Ingen mer än jag vet ju var pusselbitarna ska sitta. Om ens jag vet. För varje gång bildas en ny människa. Jag vill ju vara den jag är. Eller kanske den jag har varit. Jag vet inte vem jag är längre. Vet inte hur jag ska vara. Vet dock vem jag vill vara. Det är dit jag ska nå nu. 

 

 

Firar in helgen redan idag med långpromenad med fina vännen och massor av sång och flum. Så otroligt värt. Passar dessutom på att koka fudge till födelsedagsbarnet jag ska till imorgon, och jobbar på med projektarbetet. Konstigt nog känns det så mycket mer okej att plugga om man vet att man är ledig dagen efter...

 

 

Mina dagar har innehållit ovanligt mycket på senaste tiden...

I helgen var det gymnasiemässa, jag fick mitt hjärta krossat, var på underbar konsert med fina vännernas kör, hade deppkväll med två andra finisar, tränade, fikade med mormor, morfar och farmor, och tog det allmänt lugnt. 

Annars i veckan har jag fått tillbaka kemiprovet, jobbat som bara den med projektarbetet, och just nu känns det som att allt vårt slit kommer löna sig, jobbat med servering och matfixning, gosat bebis, haft körlektion, gått på långpromenix med fina vännen, myst med mina körtjejer och töntfotat på toan, bakat bullar och ätit risgrynsgröt till kvällis. Ganska fint faktiskt. 

 

Jag känner mer och mer att jag verkligen älskar att ha massa saker att göra, just för att jag inte kan tänka just då. Inte tänka på allt jobbigt. Allt mörkt. Blundar och väntar tills jag kollapsar istället. Skjuter undan alla problem. Gömmer mig. Glömmer. Tror jag. Inser att verkligheten inte är som jag vill ha den, men tvingas leva i den ändå. Och går vidare. För det är mitt enda alternativ. 

Sitter just nu i min säng och lyssnar på musik som får mig att börja gråta, av sorg, glädje, och jag vet inte vad. Förstärker mina känslor, får det att göra så otroligt ont. Riktigt skär i mig. Gör både fysiskt och psykiskt ont på samma gång. Jag hade glömt bort den här känslan, var så länge sedan sist. 

 

Upptäcker så många känslor jag totalt förträngt. Försvarsmekanism bortträngning. Ångesten som uppstår. Vetskapen om vad jag har förlorat, vad jag gått miste om och vad jag kunde ha haft. Träffade honom, som jag inte sett på så många månader. Glömt bort vad jag har känt, sett det som en vän, men igår slog allt över mig, tillsammans med ångest och sorg. Ledsen över allt jag missat, glad över vad jag varit med om. Överumplad. Tillplattad. Desperat. Varför var jag tvungen att träffa honom igen? Kunde det inte ha varit bra som det är? Ett minne om en fin vän, såsom jag byggt upp det. Såsom jag ville ha det nu, när jag insett att jag var för dålig för att få någonting mer. Hade för höga murar. Han kom för ett år sedan, började riva och hacka, men jag lyckades bygga upp dem igen. Var för rädd för livet. Igår fick han dem nästan att rivas av sig själva. Att bara smälta undan, nästan försvinna. Saknaden. Längtan. Kramen. Sådär perfekt, varm, trygg och underbar. 

 

Nu sitter jag här med för många frågor. Kommer vi någonsin ses igen? Var det ett farväl för alltid, eller bara ett hejdå vi ses? Ensam? Hur går man vidare, nu när min bild har förstörts? Var är jag nu? Varför? Ställer mig samma fråga hela tiden. Varför dök han upp och förstörde det jag byggt upp nu? Rörde om i mina känslor, och väckte det läskiga till liv. Det underbara. Vet inte hur jag ska ta det, hur jag ska gå vidare. Önskar bara att jag inte tänkte så himla mycket...