polkagrisen.webblogg.se

Ibland känner jag bara att jag borde vandra på en väg, och se vart jag kommer. Bara följa den där vägen, och inte bestämma så mycket själv. Idag är en sån dag. Jag tänker för mycket. Fokuserar på helt fel saker och fastnar i gamla mönster, just de mönstrena jag kämpar för att komma ur. Kan inte tänka klart, inte se. Blir bara helt förblindad av allt som plågat mig, och gör det än. Vill bara försvinna, sjunka genom jorden och komma bort. Sluta tänka och sluta bry mig, inte vara här alls. Fly från mig själv. Men om det skulle vara möjligt hade jag redan gjort det för länge sedan. Då skulle jag vara längre bort än vad någon kan ana. 

Jag går upp och ner hela tiden. Från jätteglad till jätteledsen, jättearg till jättesnäll, modig till rädd... Alltid likadant. Ljuset blir mörkt, tron på mig själv försvinner, för jag är ingenting när jag inte presterar. Inte värd ett jota. Inte synlig alls. Osynlig. Borta. Värdelös. Meningslös. Tragisk. 

Smoothie gjord på banan, jordgubbar och vaniljyoghurt förgyller min eftermiddag tillsammans med min labbrapport om hur protein spjälkas med hjälp av enzymet pepsin (riktigt intressanta grejer det här^^), lite körkortsteori, och en pratglad lillasyster. Ganska fint det faktiskt. 

 

Efter två intensiva dagar i skolan, med körlektioner, Unicefmöte med Elin och en massa läxor är jag helt slut. Slut i huvudet, pigg i kroppen. Har överskottsenergi som bara den, men försöker fokusera på att slappna av istället. Det behövs det också. Analyser om transfetter, dieter och sötningsmedel ska skrivas, labbrapport fixas, matte räknas och psykologi pluggas, vilka tyvärr bara är några saker på min "attgöratillskolan-lista". Alldeles för mycket. 

 

 

Samtidigt njuter jag av att utnyttja mina dagar till max, att vara lite smått stressad, att behöva prioritera. Det är delar som jag är säker på både hjälper och stjälper mig. Jag behöver press för att arbeta, antingen från mig själv eller från skolan, jag vill ha mycket att göra, trivs med ett späckat schema, för utan luckor saknas tid att tänka efter. Det funkar, ända tills pausen kommer, tiden finns där, och jag faller. Jag faller handlöst, om ingen finns där för att greppa tag i mig, vara min stöttepelare, hindrar mig från att tänka för mycket. Jag faller så långt ner att jag inte längre vet hur jag ska klättra upp. Hur jag ska nå dit jag en gång varit. Därför gör jag säkrast i att inte falla, och inbillar mig att jag kommer fortsätta att må hyfsat så länge jag är sysselsatt hela tiden. Vi får se hur länge det fungerar. 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer lite bilder från det supermysiga caféet vi var och fikade på förra helgen. Mängder av olika saker överallt, från tre århundraden, mysigt inrett och med typ världens godaste gröna té. Porslinet var också gammalt, och alla vi fick olika tallrikar. Rolig detalj. Dessutom fanns en mysig loppis bredvid med massor av fina gamla saker. 

Jag är så taggad att det inte är klokt just nu. Det känns som att jag kommer att spricka och det tusen gånger om. Glad. Lycklig. Som jag har längtat efter det här. Som jag har väntat. Äntligen är det min tur, nu är det dags! Om bara några timmar går starten, i magen ligger mat, och jag känner mig mer redo än någonsin. Jag ska minsann visa dem att också jag kan!

 

Ett riktigt favoritmellis här hemma är filmjölk med massa frysta hallon och blåbär i, för en gångs skull har dessutom färska blåbär kunnat serverats här hemma nu på senare tiden, eftersom mor och syster min ständigt är ute och plockar. Det tackar jag ju inte nej till.

 

 

 

Imorgon bitti klockan halv sju går tåget mot storstaden igen. Det var ett tag sedan nu, närmare bestämt två månader sedan jag var där sist. Mitt älskade Stockholm. Imorgon är det dags igen. Jag bredde nyss färdigt mina mackor, till både frukost och mellis, som kommer ätas på tåget, la in vattenflaskan i frysen för att ha som kylklamp, och handlade nyss mitt favvomellis, Keso med hasselnötter och torkade blåbär/tranbär. Det känns bra det här. Riktigt bra. Jag är motiverad, längtar, och tycker verkligen att det ska bli roligt. Ingenting ska få förstöra den här helgen. Jag ska bevisa för mig själv att jag klarar av att ha det precis så roligt som jag vill. Att det är JAG och ingen annan som bestämmer. 

 

Jag längtar efter att springa den där milen, eller jogga, eller gå om det nu kommer bli så. Sakta kommer det gå, så otränad som jag är, men jag ska i allafall vara med. Det är tillräckligt underbart. Jag hoppas dessutom att min träningsvärk sen sist jag var på gymmet försvinner tills lördag, den är grymt jobbig. 

 

 

Den här vackra utsikten möttes jag av sist jag var ute och sprang här hemma,

Både kossor och åkrar...

 

 

 

 

Måste bara tipsa om två helt underbara favoriter, som följer med mig i stort sett vart jag än går: 

 

 

 

Bästa parfymen från Clean. Luktar sommarfräscht, ett stänk av citrus, sommarblomster och nytvättad tvätt. Helt underbart fräsch. Inköpt på allas vårt älskade Åhlens. 

 

 

Eftersom mina händer är konstant torra och frusna är en riktigt mjukgörande och snabbingående handkräm ett måste. Jag använder XL-seriens handkräm från Grazette of Sweden, inköpt hos frisören, och fylld med det fina budskapet: You are beautiful. Dessutom innehåller den både Aloe Vera och avokadoolja, och doftar ljuvligt av frukter. 

Jag är så himla ambivalent, i allt. Jag vet inte vad jag vill, vart jag vill komma, och vilken väg jag ska välja. Jag kan inte bestämma mig, vet egentligen vad som är bäst för mig, men saknar förmågan att styra mig själv i rätt riktning just nu. Jag vill ju komma framåt, se snabba resultat, utvecklas kvickt, samtidigt som det är just det jag är allra räddast för. Att komma för långt, att gå längre bort. Att inte känna igen mig själv, mitt sätt att tänka, mina egna reaktioner. Avsaknaden av vissa reaktioner, och upptäckten av andra. Att känna känslor jag trängt undan under så lång tid är läskigt. Att känna sig levande. Fylld av liv. Det stämmer inte. Det är inte jag. Inte den jag har blivit, men den jag har bestämt mig för att bli. Den jag kämpar för att bli. 

Jag kom ju på att jag inte berättat att jag åker upp till vår kära huvudstad på fredag morgon, för att vara med och springa tjejmilen. Något som känns helt omöjligt, och faktiskt var det för inte alls länge sedan. Det känns så stort, så mäktigt. Jag, Amanda och 32 000 andra kvinnor ska springa, jogga, gå, lunka, ja, ta oss igenom den där milen, och hur vi än gör det så kommer det att bli bra. För att det bara är så sjukt roligt!

Förövrigt så ska vi spana in allt fint höstmode från Odd Molly (jag kan ju inte anklaga Kalmar för att ha ett stort sortiment om jag säger så...), shoppa loss i Barkarby, äta god mat, och bara njuta. En hel helg fylld med massa skojiga saker. Det måste bli bra, det finns liksom inga alternativ!

 

Min första körlektion efter sommaren hade jag idag, med en ny lärare, med samma repetitioner som innan sommaren, och en hel massa trygghet. För det är det som känns så skönt, just det här med att känna mig säker bakom ratten. Inte vara nervös och rädd, utan självständig. Man måste ta för sig i trafiken...

 

Annars skrev jag en del på en labbrapport om hur protein spjälkas i magsäcken, och hade min andra psykologilektion idag. När jag upptäcker att jag minns i stort sett hela lektionen, innehållet, genomgången, och dessutom tänker vidare på den, samt bygger egna teorier är det minst sagt ett bevis på ett intressant ämne. Psykologin liksom fängslar, och får mig att spinna vidare, det känns himla roligt.

 

Dessutom hade jag grymt tråkigt på bussen idag, så jag roade mig med att fota mina skor, samt hittade en glad smiley på sätet framförs ryggstöd. Glad tjej när hon hittade det :)

 

 

 

Hur tråkigt får man ha på en buss egentligen?

 

 

Efter värsta effektiva helgen kändes det faktiskt helt okej att gå till skolan idag. Jag trivs, även om det känns tungt på morgonen, även om söndagsångesten redan plågar mig, och läxorna gör sig påminda. För det är ju på något sätt så det sa vara. Allt kan inte vara perfekt jämt. Det finns ingen som går omkring och ler och leker lyckligast i världen 24 timmar om dygnet. Den verkligheten existerar inte, och det vet jag nu...

Helgen har spenderats med Amanda på en lååång promenad ute i skogen, helt omringade av mygg och andra äckliga småkryp, med en cykeltur till universums mysigaste Café med Amanda och Sofia, en trip hem till farmor där vi tittade på mängder av gamla fotografier från förr, lussekattsbak (jag vet att jag är galen, men det var så sjukt länge sedan jag njöt av en lussekatt), samt en heldag med Amanda och belen ute i Kosta och Kalmar. Myyys :) Andra Muminmuggen införskaffades också, och jag känner mig som en stolt ägare både till Vintermuggen 2011 och kärleksmuggen. Minst sagt mina favvisar...

Dessutom har misslyckat surdegsbröd bakats, och ett pass på gymmet klarats av. Jag har ätit äpple och goda surdegsmackor till kvällis, och just nu är jag fortfarande endorfinhög och känner mig grym. Låt mig bevara den känslan!

Jag kan ju lova er att min kreativitet är på topp idag (inte) efter den första riktigt riktiga skoldagen, en heldag innehållande kemi/biologi, lunch, matte och religion. Efter det väntade spontant glassfika med Sofia, lite shopping och en massa mys, innan det var dags för hemfärd. Hemma väntade middag, tunnbröd till kvällis, och försök till labbrapport/proteinuppgifter. Jobbigt, men nödvändigt...

 

 

När mamma och jag övningskörde igår såg vi coolaste regnbågarna; två stycken bredvid varandra. Innan jag fått fram mobilen för att fota hann dock den ena försvinna. Grymt häftigt!

 

 

Upptäckte dessutom att jag borde rensa i mitt lotionförråd, istället för att köpa nya hela tiden... 

Hade kort dag i skolan idag, vilket känns så sjukt underbart. Varje onsdag kommer jag sluta halvt tolv, och jag njuter redan av den vetskapen. Lycka! 

Annars har dagen bjudit på regn, alldeles för mycket tankar och funderingar, tunnbrödrullar och en hel massa övningskörning. 

 

 

Jag vill verkligen komma vidare med mitt liv nu, se framåt och nå mina mål. Leva i nuet, i verkligheten. Leva på riktigt. Som det är nu är det svårt. Jag kämpar på så gott jag kan, men så mycket finns i mina tankar att nuet inte alltid får plats. Hur jag ska nå dit vet jag inte, men jag jobbar på det så gott jag kan. Jag måste ju komma dit någon gång. Att skolan börjat nu känns både bra och dåligt i detta sammanhanget. Jag har något nytt att fokusera på, men är samtidigt rädd för att komma in i överdrivet pluggande, och fel vanor. Men det gäller väl bara att jobba på, blicka framåt, blunda för bakslag och bara fortsätta utvecklas. Det är ju så hela livet kommer att se ut...

Nu kommer en liten hälsning från en tjej som är helt slut efter två dagar i skolan, städning av det föredetta (och fortfarande) kaosrummet, en springrunda på fem fina kilometrar och kvällis i soffan. Lite halvåtta hos mig fick också plats där. Jag bjuder dessutom på en riktig fulbild av mig själv...

 

Första skoldagen, mitt sista år, min sista första skoldag på gymnasiet. Alltid lika spänt, alltid lika ångestladdat, men faktiskt riktigt lyckat! Att få nya vanor, komma in i nya rutiner, och att faktiskt trivas med dem, är det som står på schemat nu. Min rumsstädning/garderobsrensning är också på min priolista...

 

Dagen började med fika med två fina, underbart gott grönt té och ett smaskigt grönt äpple. Think green. Sedan fortsatte dagen med skola, middag med farmor (planka från igår) och en halvtimmes promenad med fina Réne. Mysigt!

 

 

 

Jag är fylld av känslor just nu, men kan inte riktigt säga vad. Kanske är det nervositet inför skolan som börjar imorgon. Ett nytt år, nya möjligheter. Nya känslor. Det låter så äckligt klyschigt att säga att det kan bli en nystart, men det är så det känns. Typ som varje skolår känns. För trean ska bli så mycket bättre än vad ettan och tvåan har varit. Trean ska förknippas med motivation, glädje, vänner och måbra tid, inte av en massa skit som bara förstör. Det är det som får bli min nystart. Att börja prioritera mig själv!

 

På ett sätt vill jag komma in i rutiner, få igång vardagen, komma in i nya banor, medan jag på ett annat sätt bara vill stanna kvar i sommarens långsamma lunk. Veta vad som väntar och hur allt kommer att bli. Samtidigt så är jag säker på att trean ska bli bra, det är ju inte direkt svårt att göra den bättre än de andra åren...

 

Min sista sommarlovsvecka har dock varit riktigt bra. Den har tillbringats med de finaste, minskat ner ett kapitel av mitt liv, och bjudit på massa överaskningar, såsom spontan glasskväll inne i stan tillsammans med Amanda, Richard Herrey och lite minithriatlon, petande på en äkta asiatisk Ironman deltagare, mängder av bär, mormors åttioårsdag, sköna promenader och så vidare. Typiska bevis på att livet är så himla värt att leva!