Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv
Firar in helgen med stavgångspromenad med fina Amanda, bulgur med laxsås, finaste klänningen, typ hundra sidor att läsa om projektarbetet och nya numret av Elle. Toppentuppen säger jag bara!
Jag skulle springa efter men trampa snett
Åh, fyra prov senare, två redovisningar, tre inlämningsuppgifter och typ 18 läxor, och jag är tillbaka. Levande.
Jag har stressat runt som jag vet inte vad, den senaste veckan. Haft panik och inte fått någonting gjort på grund av det, fått glädjebesked när det gäller projektarbetet och en mindre rolig muskelbristning i baksida lår, börjat med Luciasånger till kören och tittat på bilder med en kär vän. Jag har dessutom bokat tågbiljetter upp till kära huvudstaden där fina vänner väntar till höstlovet! Åh, jag längtar så mycket nu!
Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det
Det är bara så galet mycket just nu. Projektarbete som ska fixas och kontakter som ska knytas, en hel massa spanska till två prov på samma dag, ett matteprov som jag knappast känner mig redo för, religionsdiskussion och redovisning, kemi/biologiprov, tyskaläxa, och allt inom loppet av bara några få dagar. Jag vet inte hur jag ska hinna, orka, och motivera mig till något. Vet inte alls hur jag ska klara av de här dagarna, vet bara hur knäckt jag kommer att bli om något inte går riktigt som jag har tänkt mig det. Vet hur mycket jag kommer vilja dö just då, vet mycket väl vilket alternativ jag kan välja att ta till. Vet att jag inte får...
Och jag vet ju att jag verkligen inte vill gå den vägen igen. Det finns ju så mycket som är värt att leva för, på riktigt. Till exempel att lägga till en hel massa fina saker i min upplevelsesamling...
Sålänge du hör musiken
Det är först när man ger upp som det blir nått nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Och även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö, födas igen
Så länge du hör musiken
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Och även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö, födas igen
Så länge du hör musiken
Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj
Jag är bara så grymt lycklig just nu. Och då menar jag för en gångs skull lycklig, i ordets rätta bemärkelse. Sådär så att jag bara vill hoppa runt och skrika att jag älskar världen. För just nu gör jag verkligen det!
Jag och fina vännen har nämligen fått reda på att vi kommer bli sponsrade med tryckning av 1000 böcker till vårt projektarbete om barncancer. 1000 böcker, sponsrade! Fattar ni hur grymt mycket det verklige är. 1000 st. Jag kan verkligen inte förstå hur detta ens kan vara möjligt. Mer än vad vi någonsin hade vågat hoppas på. Nu kanske det kan bli möjligt för oss, att låta barncancerdrabbades röster bli hörda, eller iallafall visa vad det är som finns. Vad det är som tar så många liv, och vad som kan göras, för att få allt att bli bättre. Så här glad som jag är just nu har jag inte varit på flera år. Nu snackar vi verklig lycka, inte den där falska, som kommer när jag gjort mer fel än rätt, utan den där äkta. Den som får mig att må bra.
Utöver det har jag fått hem tre nya bebisar, att älska och vårda, varit på ett lite för enkelt pumppass, och ätit allbrains med fil till kvällis. Och jag fortsätter att vara så otroligt lycklig. Dessutom är det exakt fyra veckor till min födelsedag, och två månader tills julkalendern börjar. Just nu älskar jag liksom livet!
Möt mig där båtarna rullar ut
Jag säger bara det, hotellfrukost är bland det lyxigaste som finns. Bara det att själv slippa ordna någonting, utan bara plocka å sig det man vill ha, såsom vattenmelon, honungsmelon, paprika, ägg, knäckebröd, grönt té. yoghurt, linfrön, psylliumfrön och allbrains. Lyx.
Askan är den bästa jorden
Har precis kollat på halv åtta hos mig, brett mackor och fixat fil och frukt till frukost/mellis imorgon, och sitter just nu med lite spanska som ska förberedas. Det är grymt vad mycket av min spanska som jag har glömt bort. Jag kan knappt bilda en enda vettig mening, och hela hjärnan blir helt tom. Tyskan och engelskan hoppar in lite här och där istället^^
Har dessutom hunnit med lite matte och religion, körteori och en kort joggingrunda, och sitter just och äter mellis bestående av fil med solrosfrön och K-special. Ganska trevligt till tonerna av musikgurun och mörkret utanför...
Igår var det sista teorilektionen till körkortet som gällde, med däckbyte och liknande, och jag kan ju stolt säga att jag är mästarnas mästare på att byta däck :) Nu gäller det bara att komma ifatt med all annan teori och att ta tag i körningen ganska ordentligt. Men, någon gång kommer det väl att bli mitt..
Nu har jag ramlat gatan klart
Efter en hel del pluggande idag, en färdigskriven uppsats om Apartheid, lite projektarbete och en hel del påbörjat unnade jag mig en mil intervallträning på träningscykeln. Så galet skönt, men grymt jobbigt. Det var verkligen alldeles för länge sedan sist, och det märks på konditionen... Det läskiga är hur jag saknar att träna när jag inte gjort det på några dagar. Om hur musklerna liksom skriker efter utmaningar och rörelse, och jag blir ännu mer rastlös än vanligt. Men, det ska väl vara ett gott tecken.
Men du sover ju, du hör ju inte på
Jag hade hammaren beredd under kavajen
Kom precis hem efter ett grymt härligt pumppass. Träningsabstinensen efter det två veckor långa uppehållet är stillad för den här gången, och jag känner mig lagom mör i kroppen. Nu väntar bara lite hemtenta, uppsats om dieter och lite körkortsteori innan sängen och mina coolaste retrolakan väntar. Bara för att jag älskar 60-tal...
Dom slänger silverpärlor till svin
Det är sådana här dagar man faktiskt inser att Kalmar faktiskt kan vara en väldigt vacker stad...
Om man bara hade tid att njuta av skönheten, men istället väntar plugg, plugg, plugg. Mängder av saker måste göras, för att både ta igen förra veckans läxor och lektioner, samtidigt som veckans ska hinnas med...
De här orden är till alla oss svaga
"Det behövs inte mycket för att fasaden ska falla sönder i kaksmulor. Det räcker med ett uteblivet telefonsamtal eller en inställd kopp té."
"Hon vet inte riktigt vad hon vill, ifall hon önskar att någon skulle se henne och komma och hålla om henne. Ingen ser. "
"Hennes pappa säger ibland att hon är vacker. Hon blir lika förbannad varje gång. Fan, måste han hålla på att ljuga? Fattar han inte att hon föraktar honom för att han driver med henne?"
"Det är inte var man lever, vem man är, vad man gör eller vilka man umgås med. Det är hur. "
"Det händer ibland att man i sitt liv möter någon speciell. Någon som ser på ens liv med öppna ögon. Någon som ser igenom ens fasader. Någon som börjar ifrågasätta ens liv. Det händer ibland. Mig har det hänt. "
"Det fanns planer. Det fanns illusioner. Det fanns vanor. Det fanns drömmar, bilder, föreställningae och mönster. Det fanns plikter. Det fanns dagar, veckor och år. Men det fanns inget liv."
"Förlåt mig, är du snäll, men jag är inte sådär himla bra på att leva. Jag vet faktiskt inte riktigt hur man gör. Men jag vet hur man tittar på. "
"För det som inte tydligt syns, finns inte. Finns visst. Finns mycket tydligare än det som syns."
"Hjärtat skulle helst av allt vilja slippa spela och bara komma ut som en helt vanlig människa, men det kan hon inte. Hon vet inte hur man gör. "
"Så småningom inser jag dock. Att jag må trampa hur fort som helst och må stanna så ofta jag vill, men det är alltjämt jag som håller i cykelstyret. Och så länge jag styr så kommer jag att befinna mig på den oändliga motorvägen. Jag vill inte. Jag vill inte styra längre."
"Jag vill bli en människa som känner att jag vill leva. Inte en som vet att man bör leva."
"Det är inte dåligt självförtroende som hindrar en. Tvärtom. Man vet att man kan om man vill. Det är det som skrämmer en mest. Därför ser man till att man aldrig vill."
"Besviket vänder jag mig om och söker vidare. Jag tycks aldrig hitta bort. Bort från mig själv."
"För även om jag inte vill rädda mig själv, vill jag rädda andra sådana som jag. Andra vettskrämda murare. Andra ensamma gudar. Jag vill."
"När man ska börja riva sin mur och öppna upp sitt skal och släppa in människor, finns det trots allt en liten fördel med att ha varit självdestruktiv. Den är inte stor, men den kan hjälpa, som lite aktiveringsenergi. Man vet att ingen, ingen kommer någonsin att kunna skada en så innerligt som man själv kan. Åtminstone inte till en början."
/ Ia Jonsson
Hon gömmer sig i TV-apparater
En hel vecka med en tysk utbytesstudent gick snabbare än vad jag räknat med, och jag kan konstatera att allt gick bättre än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Utflykter på Öland, stadsvandringar, shopping, Astrid Lindgrens värld i ösregn, Schwedenfest och en hel del andra saker har hunnits med, och det har varit full rulle i stort sett hela tiden.
Dock känns det helt underbart att nu bara kunna andas ut och veta att jag inte längre behöver gå på tå för någon. Att kunna göra saker och ting på sitt sätt igen, gå tillbaka till vanorna och rutinerna som alltid finns, och faktiskt plugga i fatt lite känns grymt bra, med tanke på att det knappt blivit något plugg alls den senaste veckan...
Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka
Jag hittade lite mysiga sommarbilder fyllda med minnen från sommaren som varit, när jag letade igenom datorn häromdagen. Allt från coola syrran, som förövrigt fyllde 10 i söndags, till äckligaste vårtbitaren och mysigaste kissen. Man väljer ju att bara minnas de fina dagarna...
Jag har gått på knä så många år i den här staden
Ett litet frukost/mellistips kommer här; Filmjölk med massor av hallon, blåbär och psylliumfrön. En självklar favorit hos mig! Extra smarrigt tillsammans med en kopp örtté in en mysig muminkopp...
Ta det lugnt pojkar, ni är bara halvägs ner
Efter en intensiv helg, fylld av vänner, släktingar och det ena kalaset efter det andra pustar jag ut tillsammans med min förkylning, och hoppas på att sova mig frisk. Imorgon kommer nämligen en tyska hem till mig, och vi ska kampera tillsammans ända tills på lördag. Jag hoppas att vi överlever, båda två!
För en lång lång tid
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
Och snart har man glömt vem man är
Hennes ögon svänger åt olika håll
Egentligen har jag ingenting att skriva. Saknar meningsfulla ord. Saknar ord fyllda med mening, men känner ändå ett behov av att lätta mitt hjärta. Lätta det utan att skriva något viktigt. Utan att få fram mina innersta känslor och tankar, och utan att sprida dem vidare. Istället låter jag bägaren rinna över här hemma, ensam och skyddad. Eller kanske oskyddad. Sluten i en liten bubbla. Öppnar mig aldrig helt. Som en mussla. Ledtrådar kan komma, men aldrig hela fraser. Aldrig något helt, utan alltid måste man lägga ihop ett och ett. Det är först då man kan se in i min personlighet, förstå mina tankar. Uppleva en dag i min värld.
Den fulaste flickan i världen
Ibland undrar jag bara vad felet är med mig. Aldrig tillräckligt nöjd, aldrig någonting tillräckligt bra. Så fort jag tycker att allt känns bra kommer något och river ner hela det höga lyckotorn som jag byggt upp. Hur lågt det än är gör det alltid lika ont. Nere på botten igen, så mycket värre än några centimeter över den.
Att låtsas att allt är bra, att jag trivs, att jag är på rätt nivå, är så klassiskt. Innerst inne kommer jag aldrig att vara nöjd förrän allt är perfekt. Allt annat är ett skämt. Ett riktigt dåligt sådant. Inte förrän jag är perfekt kommer jag bli tillräckligt accepterad. Om ens då.
Kvar i nått jag lämnat
Allt känns grått nu. Inte svart, inte vitt. Bara grått. Tungt. Ingenting blir som jag har tänkt mig det. Inga tankar följer det mönster jag förberett. Ingenting blir som det ska. Jag orkar inte bara.
