Möt mig där båtarna rullar ut
Jag säger bara det, hotellfrukost är bland det lyxigaste som finns. Bara det att själv slippa ordna någonting, utan bara plocka å sig det man vill ha, såsom vattenmelon, honungsmelon, paprika, ägg, knäckebröd, grönt té. yoghurt, linfrön, psylliumfrön och allbrains. Lyx.
Askan är den bästa jorden
Har precis kollat på halv åtta hos mig, brett mackor och fixat fil och frukt till frukost/mellis imorgon, och sitter just nu med lite spanska som ska förberedas. Det är grymt vad mycket av min spanska som jag har glömt bort. Jag kan knappt bilda en enda vettig mening, och hela hjärnan blir helt tom. Tyskan och engelskan hoppar in lite här och där istället^^
Har dessutom hunnit med lite matte och religion, körteori och en kort joggingrunda, och sitter just och äter mellis bestående av fil med solrosfrön och K-special. Ganska trevligt till tonerna av musikgurun och mörkret utanför...
Igår var det sista teorilektionen till körkortet som gällde, med däckbyte och liknande, och jag kan ju stolt säga att jag är mästarnas mästare på att byta däck :) Nu gäller det bara att komma ifatt med all annan teori och att ta tag i körningen ganska ordentligt. Men, någon gång kommer det väl att bli mitt..
Nu har jag ramlat gatan klart
Efter en hel del pluggande idag, en färdigskriven uppsats om Apartheid, lite projektarbete och en hel del påbörjat unnade jag mig en mil intervallträning på träningscykeln. Så galet skönt, men grymt jobbigt. Det var verkligen alldeles för länge sedan sist, och det märks på konditionen... Det läskiga är hur jag saknar att träna när jag inte gjort det på några dagar. Om hur musklerna liksom skriker efter utmaningar och rörelse, och jag blir ännu mer rastlös än vanligt. Men, det ska väl vara ett gott tecken.
Men du sover ju, du hör ju inte på
En tvivlares många tankar
Jag hade hammaren beredd under kavajen
Kom precis hem efter ett grymt härligt pumppass. Träningsabstinensen efter det två veckor långa uppehållet är stillad för den här gången, och jag känner mig lagom mör i kroppen. Nu väntar bara lite hemtenta, uppsats om dieter och lite körkortsteori innan sängen och mina coolaste retrolakan väntar. Bara för att jag älskar 60-tal...
Dom slänger silverpärlor till svin
Det är sådana här dagar man faktiskt inser att Kalmar faktiskt kan vara en väldigt vacker stad...
Om man bara hade tid att njuta av skönheten, men istället väntar plugg, plugg, plugg. Mängder av saker måste göras, för att både ta igen förra veckans läxor och lektioner, samtidigt som veckans ska hinnas med...
De här orden är till alla oss svaga
"Det behövs inte mycket för att fasaden ska falla sönder i kaksmulor. Det räcker med ett uteblivet telefonsamtal eller en inställd kopp té."
"Hon vet inte riktigt vad hon vill, ifall hon önskar att någon skulle se henne och komma och hålla om henne. Ingen ser. "
"Hennes pappa säger ibland att hon är vacker. Hon blir lika förbannad varje gång. Fan, måste han hålla på att ljuga? Fattar han inte att hon föraktar honom för att han driver med henne?"
"Det är inte var man lever, vem man är, vad man gör eller vilka man umgås med. Det är hur. "
"Det händer ibland att man i sitt liv möter någon speciell. Någon som ser på ens liv med öppna ögon. Någon som ser igenom ens fasader. Någon som börjar ifrågasätta ens liv. Det händer ibland. Mig har det hänt. "
"Det fanns planer. Det fanns illusioner. Det fanns vanor. Det fanns drömmar, bilder, föreställningae och mönster. Det fanns plikter. Det fanns dagar, veckor och år. Men det fanns inget liv."
"Förlåt mig, är du snäll, men jag är inte sådär himla bra på att leva. Jag vet faktiskt inte riktigt hur man gör. Men jag vet hur man tittar på. "
"För det som inte tydligt syns, finns inte. Finns visst. Finns mycket tydligare än det som syns."
"Hjärtat skulle helst av allt vilja slippa spela och bara komma ut som en helt vanlig människa, men det kan hon inte. Hon vet inte hur man gör. "
"Så småningom inser jag dock. Att jag må trampa hur fort som helst och må stanna så ofta jag vill, men det är alltjämt jag som håller i cykelstyret. Och så länge jag styr så kommer jag att befinna mig på den oändliga motorvägen. Jag vill inte. Jag vill inte styra längre."
"Jag vill bli en människa som känner att jag vill leva. Inte en som vet att man bör leva."
"Det är inte dåligt självförtroende som hindrar en. Tvärtom. Man vet att man kan om man vill. Det är det som skrämmer en mest. Därför ser man till att man aldrig vill."
"Besviket vänder jag mig om och söker vidare. Jag tycks aldrig hitta bort. Bort från mig själv."
"För även om jag inte vill rädda mig själv, vill jag rädda andra sådana som jag. Andra vettskrämda murare. Andra ensamma gudar. Jag vill."
"När man ska börja riva sin mur och öppna upp sitt skal och släppa in människor, finns det trots allt en liten fördel med att ha varit självdestruktiv. Den är inte stor, men den kan hjälpa, som lite aktiveringsenergi. Man vet att ingen, ingen kommer någonsin att kunna skada en så innerligt som man själv kan. Åtminstone inte till en början."
/ Ia Jonsson
Hon gömmer sig i TV-apparater
En hel vecka med en tysk utbytesstudent gick snabbare än vad jag räknat med, och jag kan konstatera att allt gick bättre än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Utflykter på Öland, stadsvandringar, shopping, Astrid Lindgrens värld i ösregn, Schwedenfest och en hel del andra saker har hunnits med, och det har varit full rulle i stort sett hela tiden.
Dock känns det helt underbart att nu bara kunna andas ut och veta att jag inte längre behöver gå på tå för någon. Att kunna göra saker och ting på sitt sätt igen, gå tillbaka till vanorna och rutinerna som alltid finns, och faktiskt plugga i fatt lite känns grymt bra, med tanke på att det knappt blivit något plugg alls den senaste veckan...
Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka
Jag hittade lite mysiga sommarbilder fyllda med minnen från sommaren som varit, när jag letade igenom datorn häromdagen. Allt från coola syrran, som förövrigt fyllde 10 i söndags, till äckligaste vårtbitaren och mysigaste kissen. Man väljer ju att bara minnas de fina dagarna...
Jag har gått på knä så många år i den här staden
Ett litet frukost/mellistips kommer här; Filmjölk med massor av hallon, blåbär och psylliumfrön. En självklar favorit hos mig! Extra smarrigt tillsammans med en kopp örtté in en mysig muminkopp...
Ta det lugnt pojkar, ni är bara halvägs ner
Efter en intensiv helg, fylld av vänner, släktingar och det ena kalaset efter det andra pustar jag ut tillsammans med min förkylning, och hoppas på att sova mig frisk. Imorgon kommer nämligen en tyska hem till mig, och vi ska kampera tillsammans ända tills på lördag. Jag hoppas att vi överlever, båda två!
Som en månblomma
De här orden är till alla oss svaga. Alla vi som vissa dagar inte vågar gå upp ur sängen för att vi är så rädda att göra oss själva eller andra illa. I livet. I verkligheten.
Till alla oss som i ren självbevarelsedrift - för att garantera oss mot lyckan som vi är så rädda för - hugger oss genom vardagen med vassa knivar. Ofta, för det mesta, vågar vi rädda, vi med knivarna, inte hugga där det borde huggas och i ren desperation hugger vi istället där vi kommer åt.
Det vill säga på oss själva.
Några av oss har riktigt vassa knivar och de hugger inte så länge. De försvinner av förklarliga själ ganska fort.
Andra har mindre vassa knivar. Men vi hugger desto oftare.
Bara inledningen fängslar mig, träffar rätt på första försöket, och får mig att vilja läsa mer. Så klockren. Så grym. Så sorgligt sann. Jag blir imponerad av sättet att skriva, av orden, som egentligen är enkla, men visar på det ondaste av allt. På vårt eget beteende. En bok som jag utan tvekan måste fortsätta läsa.
För en lång lång tid
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
Och snart har man glömt vem man är
Han grät som ett barn
Om jag bara kunde acceptera att perfektionen jag söker inte existerar skulle mitt liv bli så mycket enklare. Att acceptera att alla känner sig lite misslyckade ibland, och att supermänniskor inte existerar. Innerst inne vet jag det. Att alla har olika egenskaper, olika gener. Att alla är bra på något men ingen är bra på allt. Ändå vill jag inte se andras fel och brister, klagar kanske lite på dem inför andra, men egentligen blundar jag för dem, och riktar istället blicken mot mig själv, som en strålkastare. Varenda misstag jag gjort förstoras, alla saker jag inte är tillräckligt bra på plågar mig. Alla mina tankar förstör. Tar mer än de ger.
Hennes ögon svänger åt olika håll
Egentligen har jag ingenting att skriva. Saknar meningsfulla ord. Saknar ord fyllda med mening, men känner ändå ett behov av att lätta mitt hjärta. Lätta det utan att skriva något viktigt. Utan att få fram mina innersta känslor och tankar, och utan att sprida dem vidare. Istället låter jag bägaren rinna över här hemma, ensam och skyddad. Eller kanske oskyddad. Sluten i en liten bubbla. Öppnar mig aldrig helt. Som en mussla. Ledtrådar kan komma, men aldrig hela fraser. Aldrig något helt, utan alltid måste man lägga ihop ett och ett. Det är först då man kan se in i min personlighet, förstå mina tankar. Uppleva en dag i min värld.
Den fulaste flickan i världen
Ibland undrar jag bara vad felet är med mig. Aldrig tillräckligt nöjd, aldrig någonting tillräckligt bra. Så fort jag tycker att allt känns bra kommer något och river ner hela det höga lyckotorn som jag byggt upp. Hur lågt det än är gör det alltid lika ont. Nere på botten igen, så mycket värre än några centimeter över den.
Att låtsas att allt är bra, att jag trivs, att jag är på rätt nivå, är så klassiskt. Innerst inne kommer jag aldrig att vara nöjd förrän allt är perfekt. Allt annat är ett skämt. Ett riktigt dåligt sådant. Inte förrän jag är perfekt kommer jag bli tillräckligt accepterad. Om ens då.
Kvar i nått jag lämnat
Allt känns grått nu. Inte svart, inte vitt. Bara grått. Tungt. Ingenting blir som jag har tänkt mig det. Inga tankar följer det mönster jag förberett. Ingenting blir som det ska. Jag orkar inte bara.
Och det är lång väg ner och jag skulle aldrig ramla mer
Ibland känner jag bara att jag borde vandra på en väg, och se vart jag kommer. Bara följa den där vägen, och inte bestämma så mycket själv. Idag är en sån dag. Jag tänker för mycket. Fokuserar på helt fel saker och fastnar i gamla mönster, just de mönstrena jag kämpar för att komma ur. Kan inte tänka klart, inte se. Blir bara helt förblindad av allt som plågat mig, och gör det än. Vill bara försvinna, sjunka genom jorden och komma bort. Sluta tänka och sluta bry mig, inte vara här alls. Fly från mig själv. Men om det skulle vara möjligt hade jag redan gjort det för länge sedan. Då skulle jag vara längre bort än vad någon kan ana.
Och sen köra rakt in i en bergvägg
Jag går upp och ner hela tiden. Från jätteglad till jätteledsen, jättearg till jättesnäll, modig till rädd... Alltid likadant. Ljuset blir mörkt, tron på mig själv försvinner, för jag är ingenting när jag inte presterar. Inte värd ett jota. Inte synlig alls. Osynlig. Borta. Värdelös. Meningslös. Tragisk.
Och nu hänger det på varje kvist, en solskensoptimist
Smoothie gjord på banan, jordgubbar och vaniljyoghurt förgyller min eftermiddag tillsammans med min labbrapport om hur protein spjälkas med hjälp av enzymet pepsin (riktigt intressanta grejer det här^^), lite körkortsteori, och en pratglad lillasyster. Ganska fint det faktiskt.
Du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen
Efter två intensiva dagar i skolan, med körlektioner, Unicefmöte med Elin och en massa läxor är jag helt slut. Slut i huvudet, pigg i kroppen. Har överskottsenergi som bara den, men försöker fokusera på att slappna av istället. Det behövs det också. Analyser om transfetter, dieter och sötningsmedel ska skrivas, labbrapport fixas, matte räknas och psykologi pluggas, vilka tyvärr bara är några saker på min "attgöratillskolan-lista". Alldeles för mycket.
Saknar mina bruna armar från i somras... nu är den gula nyansen tillbaka igen.
Samtidigt njuter jag av att utnyttja mina dagar till max, att vara lite smått stressad, att behöva prioritera. Det är delar som jag är säker på både hjälper och stjälper mig. Jag behöver press för att arbeta, antingen från mig själv eller från skolan, jag vill ha mycket att göra, trivs med ett späckat schema, för utan luckor saknas tid att tänka efter. Det funkar, ända tills pausen kommer, tiden finns där, och jag faller. Jag faller handlöst, om ingen finns där för att greppa tag i mig, vara min stöttepelare, hindrar mig från att tänka för mycket. Jag faller så långt ner att jag inte längre vet hur jag ska klättra upp. Hur jag ska nå dit jag en gång varit. Därför gör jag säkrast i att inte falla, och inbillar mig att jag kommer fortsätta att må hyfsat så länge jag är sysselsatt hela tiden. Vi får se hur länge det fungerar.
Jag saknar dig mindre och mindre
Hon skär sig i handleden
i solskenet
för hon säger
att hon redan sett Spanien
och världen förtjänar inte dig
i solskenet
för hon säger
att hon redan sett Spanien
och världen förtjänar inte dig
Du sätter höstsolen i eld
Här kommer lite bilder från det supermysiga caféet vi var och fikade på förra helgen. Mängder av olika saker överallt, från tre århundraden, mysigt inrett och med typ världens godaste gröna té. Porslinet var också gammalt, och alla vi fick olika tallrikar. Rolig detalj. Dessutom fanns en mysig loppis bredvid med massor av fina gamla saker.
Nu kommer jag inte längre utan din hjälp
60 minuter och 11 sekunder. Jag är så sjukt jävla nöjd!
Och jag vill ha dig för gamla tiders skull
Jag är så taggad att det inte är klokt just nu. Det känns som att jag kommer att spricka och det tusen gånger om. Glad. Lycklig. Som jag har längtat efter det här. Som jag har väntat. Äntligen är det min tur, nu är det dags! Om bara några timmar går starten, i magen ligger mat, och jag känner mig mer redo än någonsin. Jag ska minsann visa dem att också jag kan!
