Och det är lång väg ner och jag skulle aldrig ramla mer
Ibland känner jag bara att jag borde vandra på en väg, och se vart jag kommer. Bara följa den där vägen, och inte bestämma så mycket själv. Idag är en sån dag. Jag tänker för mycket. Fokuserar på helt fel saker och fastnar i gamla mönster, just de mönstrena jag kämpar för att komma ur. Kan inte tänka klart, inte se. Blir bara helt förblindad av allt som plågat mig, och gör det än. Vill bara försvinna, sjunka genom jorden och komma bort. Sluta tänka och sluta bry mig, inte vara här alls. Fly från mig själv. Men om det skulle vara möjligt hade jag redan gjort det för länge sedan. Då skulle jag vara längre bort än vad någon kan ana.
Kommentarer
