Du kommer aldrig behöva se mig ligga död på vägen
Efter två intensiva dagar i skolan, med körlektioner, Unicefmöte med Elin och en massa läxor är jag helt slut. Slut i huvudet, pigg i kroppen. Har överskottsenergi som bara den, men försöker fokusera på att slappna av istället. Det behövs det också. Analyser om transfetter, dieter och sötningsmedel ska skrivas, labbrapport fixas, matte räknas och psykologi pluggas, vilka tyvärr bara är några saker på min "attgöratillskolan-lista". Alldeles för mycket.
Saknar mina bruna armar från i somras... nu är den gula nyansen tillbaka igen.
Samtidigt njuter jag av att utnyttja mina dagar till max, att vara lite smått stressad, att behöva prioritera. Det är delar som jag är säker på både hjälper och stjälper mig. Jag behöver press för att arbeta, antingen från mig själv eller från skolan, jag vill ha mycket att göra, trivs med ett späckat schema, för utan luckor saknas tid att tänka efter. Det funkar, ända tills pausen kommer, tiden finns där, och jag faller. Jag faller handlöst, om ingen finns där för att greppa tag i mig, vara min stöttepelare, hindrar mig från att tänka för mycket. Jag faller så långt ner att jag inte längre vet hur jag ska klättra upp. Hur jag ska nå dit jag en gång varit. Därför gör jag säkrast i att inte falla, och inbillar mig att jag kommer fortsätta att må hyfsat så länge jag är sysselsatt hela tiden. Vi får se hur länge det fungerar.
Kommentarer
