Som en månblomma
De här orden är till alla oss svaga. Alla vi som vissa dagar inte vågar gå upp ur sängen för att vi är så rädda att göra oss själva eller andra illa. I livet. I verkligheten.
Till alla oss som i ren självbevarelsedrift - för att garantera oss mot lyckan som vi är så rädda för - hugger oss genom vardagen med vassa knivar. Ofta, för det mesta, vågar vi rädda, vi med knivarna, inte hugga där det borde huggas och i ren desperation hugger vi istället där vi kommer åt.
Det vill säga på oss själva.
Några av oss har riktigt vassa knivar och de hugger inte så länge. De försvinner av förklarliga själ ganska fort.
Andra har mindre vassa knivar. Men vi hugger desto oftare.
Bara inledningen fängslar mig, träffar rätt på första försöket, och får mig att vilja läsa mer. Så klockren. Så grym. Så sorgligt sann. Jag blir imponerad av sättet att skriva, av orden, som egentligen är enkla, men visar på det ondaste av allt. På vårt eget beteende. En bok som jag utan tvekan måste fortsätta läsa.
Kommentarer
