polkagrisen.webblogg.se

Jag ställer mig ofta framför spegeln, tittar på mig själv. Att titta, var kanske lite dåligt beskrivet, med tanke på att jag verkligen granskar mig själv, för att upptäcka alla mina fel och brister. Det brukar emellertid inte ta så lång tid att börja hitta fel, det svåraste är ju att sluta. Jag kan klanka ner på min kropp precis hur mycket som helst. Jag hittar fel efter fel, och jag vet vad jag bör göra för att åtgärda flera av felen. Det är enkelt. Jag har gjort det förut, och jag vill göra det igen. Tror jag iallafall. 

 

Egentligen vet jag ju att jag bara har en väg att gå, ifall jag vill fortsätta leva och utvecklas, skratta och lära. Om jag vill ha ett liv, finns ju bara det där enda alternativet. Det som jag allra helst vill göra, blir totalt uteslutet i det läget. Ändå är det så svårt att acceptera. Jag kämpar varenda dag mot två viljor. Den ena är min egen, som inte riktigt vet vad den vill. Samtidigt som jag vill kunna le när jag ser mig i spegeln, le och vara nöjd över min kropp, så vill jag kunna skratta och njuta av livet. Jag önskar att jag kunde förstå att jag kan göra båda. Att jag faktiskt inte är riktigt sådär vidrig och ful, som jag ser mig själv. Att jag kan vara trevlig ändå. Att jag får ha roligt, oavsett hur jag ser ut. Den andra delen av mig, den så kallade onda sidan, den mörka demonen, skrattar rått när den ser mig. Hånar mig öppet, och ifrågasätter mina handlingar varenda dag. Hur skulle jag kunna bli något, om jag fortsätter leva som jag lever nu? Det där misslyckade livet. Hur ska jag någonsin förtjäna att skratta, så länge jag ser ut som jag gör? Det är ju uppenbart att bara perfekta personer förtjänar det. Aldrig jag. Aldrig någonsin, inte så länge jag inte lyder demonens vilja. 

 

Hela tiden hamnar jag i kläm. Vilket liv är det egentligen jag vill leva? Vad är det jag vill uppnå? Finns det någon mening med min existens, eller är jag bara utfylllnad i ett överbefolkat universum? Det är frågor jag ställer mig själv varje dag. Är det någon mening med att jag kämpar på med mig själv och min självkänsla? Mitt självförtroende? Kommer jag någonsin känna mig nöjd, hur långt jag än går, åt något av de båda hållen?

 

Jag tror att jag står vid ett vägskäl just nu. Antingen måste jag börja leva på riktigt, och ta tag i allt det där jag skjutit framför mig så länge, eller kan jag lika gärna ge upp. Här och nu. Jag har lärt mig det, livet väntar inte, även om jag lever i min lilla bubbla. Det går inte att komma ifatt, men det går att minska avståndet genom att inte bidra till mer förlorad tid. Tiden mellan den jag var förut, och den jag är nu. Det är dags att välja nu. Det är dags att våga.