polkagrisen.webblogg.se

En av mina stora rädslor är att jag en dag kommer växa upp till en förbittrad kvinna, en kvinna fyllt med självhat, ånger och förakt. Förakt över sitt eget beteende. Jag lovar att göra allt för att inte fastna där. Aldrig fastna och älta sönder det förgångna, utan snarare analysera lite lätt, och sedan blicka framåt. För det är där verkligheten kommer att vara.

Dock känns hela tanken på mig som en rynkig kvinna med grått hår och vattniga ögon tragisk. Så långt bort. Jag kan omöjligt se bilden framför mig. Inte jag. Tänk att se mig själv i spegeln, och inte känna igen vad man ser. Egentligen samma sak som jag gjort nu ett tag. När kommer den känslan släppa? Det gäller väl bara att acceptera sitt utseende då också, för att kunna trivas med sig själv och den jag är. För jag har bestämt mig nu. När jag blir gammal ska jag vara en krutgumma som lever livet. Njuta, älska och trivas, så enkelt är det! Så enkelt måste det bli. 

 

Jag ska kunna berätta för mina eventuella barn om hur lycklig jag är att de finns, om hur roligt jag har haft det innan de föddes, och om hur underbart vi ska ha det tillsammans. Jag vill kunna trivas med ett jobb som framhäver just mina bästa sidor, ett jobb som jag längtar till, och jag vill kunna älska någon sådär riktigt mycket, känna längtan så att det nästan gör ont. Ha vänner som förstår utan att man behöver förklara i en evighet, och kunna leva livet. För sånt har det inte funnits tid för innan, inte prioriterats alls. Nu ska det komma betydigt längre upp på min prio lista! För nu ska jag leva på riktigt!