Och jag ska skriva en sommarvisa, med sol och blomdoft i melodin
Jag känner mig bara så himla lycklig just nu. Mitt i ett lyckorus, ett rus som kommer att stanna sålänge jag behåller det kvar. Lycklig över att världen verkar le mot mig, att solen skiner på mitt numera ganska bruna ansikte och bruna ben, att livet ser ut att vilja komma någon vart. Jag känner mig så himla nöjd. Jag har kommit så sjukt långt nu. Jag är på rätt väg, det är jag säker på, för även om stigarna fortfarande slingrar sig, så ser jag betydligt mer av dem nu. Jag kan ana en väg, och det känns så grymt bra!
Kvällen spenderades med fina Amanda, en cykeltur till Gösjön, åt sallad, baguette och nektarin där, tog årets allra första sjödopp (isande kallt!), satt och njöt av att se solen gå ner över vattnet, och bara pratade. Och pratade. Och pratade lite till. Om precis allting.
Lilla jag försöker modella, men det går ju då inte så bra...
Amanda kanske inte heller var specialist på det, om jag ska vara ärlig...
Den älskade muminlådan, både öppen och stängd!
Vår vackra vy vid den lilla sjön. Trots det svarta vattnet är det mysigt på något sätt. Det känns liksom som sommar.
Att modellandet bara går utför från min sida kan vi ju också konstatera... tur att det inte är där jag vill ha min karriär...
En helt underbar kväll, som avslutades med mys i soffan och kvällis bestående av senapsmacka, citronyoghurt och söderté. Ibland gillar jag verkligen det där som kallas livet.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Så härligt de ser ut!
